Jennifer

Kaffe är nu för mej som cigaretter var förut.
Då jag rökte som mest gick jag på gymnasiet. Rökte mest hela tiden. Jag såg inte mej själv som beroende då, vilket jag inte gör nu heller om jag ser tillbaka. Även om jag kan se en antydan till ett visst beroende.
Jag rökte aldrig ensam. Smakade vidrigt då. Inte heller så min pappa kunde se (just inför pappa så skämdes jag..) eller inför min dåvarade pojkvän (men det har jag ingen förklaring till). Men så fort jag var på skolan, umgicks med någon eller festade så kunde jag inte klara mej utan cigg.
Men då jag slutade gymnasiet så avtog det till att bara feströka och umgängesröka när det gavs tillfälle till det. Sen jag fick reda på att jag var gravid har jag tagit ett bloss, ett ynka litet bloss. Jag är fruktansvärt sugen väldigt ofta och jag ser fram emot att festa lite snart så jag kan röka lite. Att umgängesröka är nog dumt att börja med igen, för då sitter man nog där snart..
Bara jag tänker på vissa som jag gick gymnasiet med så blir jag röksugen. Är det inte konstigt?

Nu dricker jag bara kaffe när jag umgås. Då älskar jag det! Kan dricka massa koppar.
Kände mej kaffesugen här om dagen och bryggde mej lite. Men det var ju inte gott att dricka kaffe själv heller.
Det måste vara någon med mej när jag dricker.
Och precis som med cigaretten så smakar inte kaffet gott om den som jag umgås inte dricker kaffe också. Hjälps inte om den dricker thé. Då smakar mitt kaffe illa.